Jag har sjuklig ångest. Kommer jag att dö? Det känns nästan så. Jag befinner mig i Norge, i ett stort hus som tillhör mina föräldrars kompisar. Jag är ensam vaken i det mörka vardagsrummet. Kan absolut inte sova. Vi åker hem imogon. 
Det är svårt att gråta. Det fastnar i halsen. Jag är helt förstörd. Jag pendlar mellan att vilja göra slut med min pojkvän och att inte. Såvida han inte bestämmer sig för att göra slut med mig först. För jag har ju erkännt nu, fast han inte har svarat ännu. Att jag fortsätter att chatta med svinen. Chatta detaljerat, bestämmer träff, för att slutligen blocka. Dom lovar mig mycket. Allt från hasch till alkohol till kokakin. 
Jag bevisar för mig själv att jag är smutsig. Inte värd något bättre. Jag är inte värd att dö och inte värd att leva ett bra liv. Jag måste straffas. Utsätta mig själv för fara och deras smutsiga, grymma ord. Jag undrar hur länge det kan stanna vid ord. Jag är så desperat att det känns som om jag i princip kan göra allt för att få tag på någon substans som kan störa min verklighet och låta mig vila för ett par timmar. - -

Mamma blir kallad till skolan. Soc anmälan. Mini-maria. Tal om ungdomshem. Det är väl det jag ville. Men jag är så jävla rädd. Pappa kommer döda mig. Mamma kommer gråta. Jag gråter också. Kan inte sluta.

Vart ska man börja...

Jag kan inte ta av mig offertröjan själv. Snälla någon, slit den av mig.

Jag har aldrig varit med om något så barnsligt i hela mitt liv. Jag måste skriva ut det. Skälla på någon. Jag skäller på mänskligheten.

Jag är tillbaks från Tyskland. Skrev aldrig att jag skulle dit vad jag kommer ihåg, har inte haft motivation.
Min infektion som läkte så fint har kommit tillbaks. Jag lovar dyrt och heligt att jag inte har snuddat vid såret med vilja. Jag är rädd att jag kommer få börja om med att ta pencilin och allt vad det innebär. Det var inte kul.
Jag upplvede något nytt och konstigt med mina föräldrar i storstaden Berlin. Nämligen konsten att dricka med sina föräldrar. Hos oss har alkoholen alltid varit baktalad. Att jag som 14-åring fick dricka en 3% cider kunde jag glömma. Jag vet inte om det är min pojkväns föräldrars inställning till alkohol som har fått dom att ändra sig, men i Berlin köpte dom mig både öl och vin. Pga det blev det ett missförstånd på en restaurang och ägaren trodde att jag var 18 år. Det ledde till att han bjöd på shots till mig och mina föräldrar, och inte en protest kom från deras läppar.
Det var märkvärdigt.
Man upplever något nytt varje idag.
Jag sov över 5 timmar idag under dagen.

Att jag har slutat skära mig, det kan jag lova. Jag har lärt mig min läxa. Aldrig mer. Jag vet inte hur många läkarbesök jag kommer tvingas göra för denna äckliga infektion som förstör hela min vardag. Dessutom har sköterskan som tar han om mig tydligt klargjort att hon inte vill ha patienter som mig där. Och att jag är korkad, idiotisk och sjuk i huvudet har hon också noga lagt fram.
Jag skulle aldrig åkt dit om inte sjukhuset fortsatte att kalla mig gång på gång. Jag vet att jag inte förtjänar någon hjälp. Du behöver inte säga det.

Jag åkte in till barnakuten igår med infekterade skärsår. Det var inte lätt att svälja skammen när jag vart tvungen att berätta, samt visa, mina föräldrar mina självvållande sår. Dom blev inte glada. Och dom blev rädda.
Efter att mina sår hade blivit omhändetagna och jag hade fått antibiotika slussades vi vidare till BUP-akuten som låg i samma område. Där fick vi vänta i ca 4 timmar innan jag fick prata med en kärring till psykolog som inte ens kunde svenska. Hon frågade rätt ut vad jag gjorde här. På ett anklagande vis. Som om jag bara tog upp massa onödig tid. Jag förklarade läget så gott jag förmådde. Berättade om självmordsplaner osv. Som svar på det fick jag theralen (aldrig prövat tidigare) utskrivet, antidepp höjd till 60mg och en tillsägelse att dom inte hade någon plats för mig. Det var det. Jag åkte hem igen, trött i skallen av den nyupptäckta medicinen. Hon hade inte ens pratat med mig i en timme när hon skrev ut den. Och aldrig träffat mig förut. Tack BUP. Tack för att ni räddar liv.

Kan alla bli förlåtna?

Jag mår illa. Jag är tjock, tjock och värdelös. Så tjock att jag kan vräka i mig lite skitmat till. Lite alkohol till. Så slipper jag känna.
Jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte. Jag får s.k hjälp. Det funkar inte. Jag orkar inte leva.

Har åkt på ett stort virus på min stationära dator hemma, som påstår att jag har varit inne och surfat barnporr och är nu polisanmäld för detta :D de kräver också att jag ska betala 1000kr till ett paypal konto inom 24 timmar, annars går ärendet vidare till domstol. Pfft. Smsade pappa att han fick förbereda sig på en stor virusscanning när han kommer hem från jobbet. Hans svar blev: det låter kul! Ironiskt nog tycker han troligen att det kommer att bli kul på riktigt... Börjadei för sig också gapskratta när jag inte kunde stänga ner rutan med den fejkade polisanmälningen på. Sådan far, sådan dotter. Måste erkänna att jag blev rädd och ringde en kompis innan jag drog på smilbanden.

Tänk att så lite kan göra så mycket. Blev fullkomligt varm i hjärtat idag när en man och hans ca 4-åriga dotter satte sig på en oerhört lång bänk bredvid mig istället för på andra sidan så som man är van att alla svennar gör. 
Som om man luktar äckligt eller är smutsig.

Jag kommer sluta arbetslös på en parkbänk tills jag en vacker natt fryser ihjäl.

Har varit i Danmark under helgen. Ska hem idag. Mår så illa. Vill gräva ner mig under täcket i sängen och aldrig komma fram igen. S är i skolan. Jag är ensam hemma hos honom. Har tillbringat morgonen med att riva/klippa av hudbitar från händerna och tårna. Det är en dålig vana, eller något som håller tankarna borta.